Innan jag blev gravid visste jag inte att man skulle få ett extra hjärta. Ett hjärta som sitter utanför kroppen. Att något skulle hända sitt barn otänkbart. Från den stunden som jag fick ett plus så började oron gro. Oron har hela tiden förlyttat sig. Från missfall, till missbildningar på rul,till förtidig födsel,till barndöd i magen, till förlossningsdöd. När sen zackarias kom ut var jag livrädd för att han skulle dö av plötslig spädbarns död. Första 6 veckorna kunde jag inte andas, jag visst ju att han skulle försvinna så vågade inte hålla eller älska honom. Med tiden la sig oron men samtidigt finns den där hela tiden. Att lära sig leva med oron är svårt men en måste för att både orka vara mamma och för att kunna njuta av de underbara. Linus var inte så rädd att de skulle hända zackarias något i magen men nu när han är här har linus oro blivit större. Han är ibland mer överbeskydande än jag. Han är den som tycker det är jobbigt om någon annan håller zackarias och sitter alltid nära redo att ta över. Ibland blir jag tokig på honom och hans hönserier ^^ Stackars barn kommer växa upp med två höns föräldrar :P