Idag har jag haft tårar i ögonen hela dagen. I perjoder när zack har varit extra söt har de varit ett vattenfall. Minns så väl min födelsdag förra året, vi hade varit hos läkaren och fått snittdag 10 juni. 5 dagar skulle jag behöva hålla ut. Hon sa att jag skulle njuta av dagen, jag gick med konstat ångest och var övertygad om att min kille skulle dö i magen. Gick med en hopplöshet och sorg som inte går att beskriva. Vet inte var kännslan kom ifrån men kände att något va fel hela tiden. Verkligen en hemsk kännsla och att zack hade på tul stått stilla i vikt och var liten gjorde de inte lättare. Min mamma kom hit och bjöd oss på middag för att sluta tänka. De är så ofattbart att han är här idag 1 år senare. Frisk, fin, vild och bara helt fantastik. Vad jag känner för honom går inte att beskriva! Hans skratt, hans leende, hans ljud, pussar, miner ja även han sura och buttra underläpp är fantastikt. Att tänka mig ett liv utan honom är som att tänka sig ett liv utan ett hjärta. Tänker tillbaka på hur livet var innan honom och vilket tomrum han har fyllt i så mångas liv  och framförallt mitt<3 Ser mig själv på bilderna och känner inte igen mig, de är inte jag!