När jag var liten så trodde jag mammor var omänskliga. Jag kom ihåg precis hur jag tänkte och om min egen mamma. Min mamma var stålmamman, hon klarade allt, var aldrig ledsen, stabil, trygg. Jag trodde att när man blev mamma så försvann alla sina osäkerheter, räddslor, och sitt eget liv. Man blev mamma och de blev ens roll, man hade inte längre några andra intressen. De är svårt att beskriva men man tappade liksom sin männsklighet och blev någon supermänniska. När jag blev mamma till zzack blev jag besviken, jag var fortfarande jag med mina brister, räddslor, osäkerheter. Jag ville fortfarande ha tid för mina intressen. Jag blev besviken på att supermamman inte fanns och man var samma person som innan. Ingen stor personlighets förändring. Jag har förstås förstått så här i efterhand att mamma inte alls var en stålmamma utan bara sig själv, männsklig med brister och osäkerheter de bara dåldes för jag som barn inte var förmögen att se det. Första gången jag såg mamma gråta blev jag rädd, livrädd. De var liksom inte normalt att mammor grät. Jag undrar vad noah och zackarias kommrt ha för bild av mig. Jag visar ofta mina männskliga sidor....