23 juli 2015

NOAH

Dagen var torsdagen sen 23 juli. Klockan 6,45 skulle vi infinna oss på bb avdelningen så vid kl 5,30 så vaknade vi, jag duscha med deskutan och satte på mig rena kläder. Då jag skulle va fastande fick jag inte äta frukost utan vi åkte ganska direkt mot sjukhuset. Väl på sjukhuset tog natt personalen emot oss och visade oss till ”snittrummet”. De bestod av 4 sängar och ett skrivbord för barnmorskorna. Konstigt nog ganska mysigt! Vi fick en trevlig barnmorska men som kändes ganska osäker, de visa sig att hon i dagarna kommit tillbaka från mammaledighet. Jag bytte om till klassiska sjukhus skjortorna. De togs blodvärde och blodtryck samt protein. De kände hur han låg, fixerad och klar med huvudet. (okej där undrade jag faktiskt om de verkligen stämde men tänkte inte mer på det) När de var dags att lyssna på hjärtat så hittar de inte hjärtat!! Jag fick på riktigt panik efter 5 minuter och barnmorskan såg orolig ut, hon kunde inte säga om han levde! Hon sa bara att hon hörde pulseringen i navelsträngen…en annan bm kom in och försökte. Då tänkte jag jävla unge! Ska du på riktigt gå och dö en timme innan snittet när jag senast en timme sen kände dig röra dig!! Men då kanske jag tydliga rörelser och även om de fortfarande inte kunde hitta hjärtljuden kunde konstatera att han levde. Senare får vi en förklaring varför vi inte hörde några hjärtljud. I alla fall åker vi ner till operation kl 7,30.

 

 

Linus bytte om och vi fick komma in i salen. Vi träffa en erfaren och brysk narkos sköterska men hon visade sig vara toppen! Alla sladdar kopplades och narkosläkaren kom in, supertrevlig och satte ryggmärksbedövningen perfekt, linus och jag skratta hela tiden och var glada, jag var lugn. Började känna av bedövningen lite smått men den växte högre och högre upp, jag frågade hur långt jag egentligen skulle bli bedövad. Till bröstet. Jag började få panik, bedövningen växte högre och högre upp och jag kände att nu blir jag medvetslös! Jag skrek rakt ut, fick inte luft. Tydligen är jag känslig för ryggmärgsbedövning så blodtrycket kraschar. Alla var super bra och sa nej du försvinner inte amanda vi har koll, fick blodtryckshöjande snabbt samtidigt som jag kräktes. Linus sa efter att han hade då blivit rädd men att personalen var så lugna att han inte hade oroa sig. Sen mådde jag mycket bättre och jag och linus prata om att zackarias var på kolmården med mormor och morfar. Jag börjar känna att de drar och sliter i mig och säger att nu kommer han snart! De tar 5 minuter och hör att läkaren säger att de är jätte stramt och att de måste få snittet, måste säga att de var väldigt tysta för att ha tagit massa viktiga beslut. Tillslut hör man ett litet gny men inget mer, en liten blå sak hålls upp och linus säger att han har massa hår, de går ut fort med honom och jag förstår att de inte får igång andningen riktigt, ligger där när de syr ihop mig och väntar på ett skrik. Här är narkosläaren en klippa och berättar hur duktig jag är och de snart kommer in med honom, att de inte är någon fara. Barnmorskan kommer ut och uppdaterar mig med att han har dålig färg men andas nu bättre. De ringer ner barnläkare som ska titta på honom, de bedömer att han svalt mycket fostervatten men är stabil, han får läggas vid mitt ansikte och den känslan glömmer jag aldrig.

 

 

 

 

Under tiden på bb slutar han andas två gånger men repar sig snabbt, en läkare kommer och pratar med mig om hur allt gått till. Innan de skulle öppna mig märkte de att han inte alls låg fixerad ut låg på tvären. Armen och benen i bäckenet och huvudet och rumpan på vardera sida. Hon fick inte dra i armen för då skulle den dras ur led så hon var tvungen att ta det hon fick tag i vilket var benen. Så kommer vi till det andra svåra hindret. Då Noah låg så högt och konstigt hade han inte töjt ut området man brukar snitta i så min livmoder var jätte tjock vilket gjorde att de inte fick ut honom. De var tvungna att göra ett t- snitt ett snitt som ser ut som ett T. Av allt bökande blev noah lite stressad och fick lite tuff start.

Ja inte ens planerade snitt blir alltid som man tänkt sig, men jag är så tacksam över alla barnmorskor, läkare och sköterskor som tog så väl hand om oss, förklarade och förstod. Dag två kom läkaren som opererade mig och gick igenom min journal så jag förstod allt och kunde slappna av. Konstigt att båda min barn legat så konstigt, zack vände sig dagen innan snittet och denna med!