Lever
Jag lever! Dagarna går upp och ner vissa dagar är lättare och vissa svårare. Zackarias är min lille livsgnista, han är underbar och så fin. Både han och jag längtat efter bäbis nu. Han drar upp min tröja och säger bäbis kommer, lillebror xxxx(hans namn som vi sparar som en överraskning). Han vill ge både välling och napp till magen.
Jag både längtar och inte. Detta kommer bli mitt sista barn och trotts att det är jobbigt vill jag njuta av att dels känna sparkar, dels ha zackarias bara för dig själv. De nu skönt att sova hela nätter och se film ostört med maken. Innan zack såg jag inte fördelarna med detta: p inte så att jag inte tycker en bäbis är värt det men man kan njuta av det så länge det varar.
Dock så längtar jag oerhört efter att få tillbaka ork, min kropp och rörlighet. Att inte ha massa hormoner som spökar utan få bli sig själv igen.
v 30!
Tiden rullar på och jag börjar vänja mig vid att vara sjukskriven. Första veckorna blev jag liksom kocko av att vara hemma, de tog liksom tid att komma ner i varv. Egentligen är det väl inte så konstigt då jag haft full fart till det sa stopp. Jag mår bättre nu i alla fall, mycket bättre! Kommer nog ta tid att bli helt som vanligt och sen ställa in sig som två barnsmamma men det löser sig. En dag i taget! Nu är det 9 veckor kvar till liten kommer och jag börjar längta! Tur zackarias håller mig underhållen och att vi ska tillbringa en månad vid sjön innan lillen kommer :)
Läkare
Idag har jag träffat min läkare på förlossningen, hon ger en hopp för vården. Denna kvinna är så förstående och tar tid, lyssnar och fixar så bra det bara går för en. 15 juni är det tul bokat och då skrivs också en operation anmälan för snitt. Det kommer bli ett juli barn, konstigt hade verkligen räknat med ett augusti barn ^^ 10 veckor kvar i morgon!
vågen
Trodde vågen skulle bli mitt största problem denna graviditet. Nu i eftehand känns de dumt, att de skulle vara så farligt att gå upp 20 kg. Hade gladligen gjort det mot att vara pigg och glad. I stället nu så har jag tappat i vikt vilket oroar mig...vägde 62 som start och gick upp till 71 och nu ligger jag på 68 kg :/ bm sa att de inte är någon fara utan de är jag som blir lidande och inte bäbis vilket är tur.
Nu är jag 100% sjukskriven och jag kan inte på stå att de är skönt! Är en rastlös människa men kurator och läkare menar att jag inte får ha några krav på mig utan göra annat i stället när de kryper i kroppen.
Zackarias är min solstråle mitt ljus och tiden med honom blir som en kort stund av frid. Att få vara som vanligt. Så jag tillbringar så mycket tid som möjligt med honom. Vi diskar, lagar mat, myser,läser och leker. Min underbara unge <3 om 10 veckor har vi två <3
Förklaring
Känner att jag är skyldig er en förklaring....allt började egentligen med att min läkare inte ville skriva ut min medicin utan att träffa mig och han hade inte läkartid på 2 veckor. Vilket gjorde att jag blev utan i två hela veckor! Efteråt så blev alla läkare på både förlossningen och psykiatrin irriterade. För jag fick ta helvete konsekvenser! Jag har sendan 14 års ålder ätit antipepp, jag har ocd eller såkallade tvångstankar och med medicinen fungerar jag helt normalt som vilken människa som helst men utan blir hela min vardag ett helvete med ångest. Min bror och mamma har egentligen samma problem och äter samma medicin så måste ligga i något arv. I alla fall så medicinatrul+ hormoner gjorde att jag gick rakt in i väggen och föll i ett svartare hål jag någonsin fallit i och vi fick åka både till akuten,förlossningen och psykakuten. Har aldrig varit så rädd för mig själv och hade sån krypande ångest att jag inte ville leva längre (super läskigt). Linus har varit hemma i 2 veckor för att ta hand om mig och vi har lappat ihop vardagen. Jag har varit svag utamattad och känt mig som i en bubbla, hjärtklappning och varit livrädd. Ångest över att vara världens sämta mamma har pågat mig. Har aldrig kännt ångest sen zack föddes och oj vilket dåligt samvete som gnager när man inte kan ta hand om sitt eget barn. Vi har försökt hålla vardagen för zackarias så vanlig som möjligt men då och då har han fått se sin mamma bryta ihop i tårar. Då kommer världens finaste hand och torkar tårarna och säger mamma ledsen? Vi har försökt förklara med hjälp av lite råd från kurator att mamma har de jobbigt just nu och är lite ledsen ibland.
I alla fall så har de 4 senaste dagarna varit okej och jag står i alla fall på benen, just nu så jobbar jag på balkongen och planterar och gör fint. Har beatällt pyssel och annat som jag kan pilla med. Så som jag mått på senaste är nog de värsta jag kännt i hela mitt liv och jag bara ber till gudarna att jag repar mig.
Läkarna är övertygade om att jag inte tål hormoner och att de finns ett samband mellan att föra graviditetn var jobbigt psykiskt, jag tål inte heller preventivmedel eller amning som gjorse att jag mådde dåligt psykiskt sist. Så vi har fått lägga upp en plan, en plan som jag inte hade tänkt mig alls men som jag ser vettig då jag verkar vara känslig för hormoner.
1. Kurator under hela graviditeten samt 100% sjukskriven
2. Bli snittad i v 37+0-38+0.
3. Inte amma
Detta är något som läkarna rekomendera för att inte belasta mitt psyke eller kropp för mycket.
Jag är lite i chock själv, ser mig som en väldigt stark person annars och under 2 år har jag inte kännt ångest alls. Men plötsligt så sa kroppen och psyket nej helt enkelt. Jag vet att jag kommer tillbaka till mig själv snart men de är en bit att klättra och viktigast är att stå ut.
På återsende <3