Hej. Vi har en son som blir 1 i Juni. Vi är också väldigt sugna på ett syskon till honom. Men vi har bestämt oss att vänta till att börja försöka i januari, då blir det ett höstbarn och 2 ochetthalft mellan. Mycket på grund av att vi vill få upp ekonomin och att verkligen kunna njuta av den här första tiden med det första barnet.

Jag förstår dig verkligen, totalt. Mio är snart 4 månader och jag längtar jättemycket efter fler barn, och har gjort det i typ 2 månader ;)

Vi har alltid vetat att vi vill ha tätt mellan barnen och vi resonerar såhär... ALLT LÖSER SIG.

Okej, nu menar jag verkligen inte att man ska vara dumdristig och liksom ge sig in på vad som helst för att det säkert löser sig. Särskilt när det är barn med i bilden är det ju viktigt att man tänker till. Men jag tycker inte heller att man alltid ska vänta tills exakt rätt tillfälle dyker upp, för kommer det någonsin komma rätt tillfälle?

Faktum är att jag trodde för ett par veckor sedan att jag var gravid igen. Det var verkligen inte något planerat. Vi hade till och med skyddat oss väldigt specifikt för att inte bli gravida igen. Men skydd är ju bara 98-99% säkert och ibland är man ju den där procenten. Hur som helst så skulle det skilja EXAKT 1 år mellan barnen i så fall och jag fick lite smått panik faktiskt. Det var verkligen SÅ mycket som inte kändes rätt med det helt enkelt. Vi bor för trångt osv osv.

Jag låg vaken hela den natten och kunde inte sova för den tanken bara gnagde i mig hela hela tiden. Och faktum var att jag vaknade på morgonen sedan och kände att det faktiskt skulle bli KUL och mysigt med två barn så tätt. Helt plötsligt kände jag bara att allt skulle lösa sig (typ samma dag fick vi tag i en ny lägenhet och lite sådär).

Sedan visade det sig att jag ändå inte var med barn. Lite lättnad såklart, men den största känslan blev faktiskt besvikelse. Jag var så inställd på det.

Helt plötsligt kände både jag och Mattias att vi verkligen vill ha fler barn... typ NU. Så vi kommer förhoppningsvis få barn tidigare än vi trott innan, om än kanske inte bara 12 månader efter Mio ;)

Oj, nu blev det värsta romanen här känns det som. Men jag vill bara säga att jag tycker ni ska köra på det som känns bäst i hjärtat. Man kan alltid väga för och nackdelar såklart men själv så brukar jag bara bli mer velig av det. Ofta har man en känsla inom sig och då tycker jag man ska köra på den. Om det gäller boende eller andra sådana saker så brukar det helt enkelt lösa sig på vägen. Jag kan också säga att jag känner minst 2 par som har varit unga och oplanerat blivit gravida utan att ha någon SGI, boende eller liknande. Idag är den ena familjen gift, har 3 fina barn och båda föräldrarna har jobb och de sparpar nu för att kunna köpa hus. Deras barn är 7, 5 och snart 3 år. Den andra familjen har idag 3 fina barn på 4, 2 år och en nyfödd. De har nyss byggt ett fint hus och köpt bil. Gifta sig ska de göra nästa år och under tiden de fått sina 3 barn har båda föräldrarna tagit körkort och mamman har utbildat sig också.

ALLT LÖSER SIG!

Kram