Känner att jag är skyldig er en förklaring....allt började egentligen med att min läkare inte ville skriva ut min medicin utan att träffa mig och han hade inte läkartid på 2 veckor. Vilket gjorde att jag blev utan i två hela veckor! Efteråt så blev alla läkare på både förlossningen och psykiatrin irriterade. För jag fick ta helvete konsekvenser! Jag har sendan 14 års ålder ätit antipepp, jag har ocd eller såkallade tvångstankar och med medicinen fungerar jag helt normalt som vilken människa som helst men utan blir hela min vardag ett helvete med ångest. Min bror och mamma har egentligen samma problem och äter samma medicin så måste ligga i något arv. I alla fall så medicinatrul+ hormoner gjorde att jag gick rakt in i väggen och föll i ett svartare hål jag någonsin fallit i och vi fick åka både till akuten,förlossningen och psykakuten. Har aldrig varit så rädd för mig själv och hade sån krypande ångest att jag inte ville leva längre (super läskigt). Linus har varit hemma i 2 veckor för att ta hand om mig och vi har lappat ihop vardagen. Jag har varit svag utamattad och känt mig som i en bubbla, hjärtklappning och varit livrädd. Ångest över att vara världens sämta mamma har pågat mig. Har aldrig kännt ångest sen zack föddes och oj vilket dåligt samvete som gnager när man inte kan ta hand om sitt eget barn. Vi har försökt hålla vardagen för zackarias så vanlig som möjligt men då och då har han fått se sin mamma bryta ihop i tårar. Då kommer världens finaste hand och torkar tårarna och säger mamma ledsen? Vi har försökt förklara med hjälp av lite råd från kurator  att mamma har de jobbigt just nu och är lite ledsen ibland.